Emotionellt störd

Jag har hängt på krogen ett tag och kommit fram till att de flesta är emotionellt störda. Läs detta:

På dagis var jag kär i två killar samtidigt. Jag ville sitta bredvid de på samlingen och krama och pussa dem. Mina bästisar var också kära i dem, det var inget konstigt. Känslorna kom utan att fråga, och jag fattade ingenting. Att vara kär var något vanligt, alla var kära i någon. Man frågade chans, "pussades" och lekte i kuddisrummet. Var ihop med flera samtidigt, gjorde slut, blev kär i ännu en till och frågade chans igen. Alla var på det klara med sina känslor. Började gråta, skratta, skrika, alla var lyckliga ibland och förkrossade ibland. Det var så det var att leva.

Varför blev man kär hela tiden på dagis, när man inte blir kär hela tiden nu?

Svaret är enkelt. Känslor leker, men verkligheten kan vara kall och obarmhärtig. Vi har alla varit där. Hur kul är det att vara kär i någon som inte är kär tillbaka? Som antingen är kär i någon annan, eller som inte bryr sig. Att gå runt med trånande närhetsbehov, ligga i sängen och stirra upp i taket, med en oeuppnåelig person på näthinnan. Som inte går att sudda bort. Som likförbannat smyger sig in i varje låt du hör, i varje film du ser, i varje samtal du för. Det är inte kul, det är förjävligt.

Det är då du tänker att känslor är jobbiga, att det är lika bra att skippa dem.

De killar som får dig svag, som får dig att le, tappa kontrollen, men som "krånglar" när det kommer till kritan, de blir "dumma i huvet".
Hur många gånger har du inte hört dig själv eller dina tjejkompisar säga "hur kan han göra så? han är så jäkla omogen. han är störd. asså vad är hans problem?" och så vidare. I oändlighet. Du försöker övertyga dig om att killen är konstig. Att hans psyke är rubbat. Massa skitsnack.

Sanningen är denna; du försöker inte övertala dina kompisar om att han är en idiot. Utan den stackars rösten inom dig som viskar sig hes långt nere i ditt inre "hallå du gillar ju honom".

Men nej, rösten ska tystas, inte lyssnas på, den ska bort bort bort. Han ska bort. Alla känslor ska bort.

Nya killar du träffar, som är gulliga och söta, för de är du också blockerad. Du säger att du är "attraherad av" eller "tänd på" någon. Att det handlar om en fysisk dragning. Att du vill ha honom i sängen och hångla lite. Inget mer. Absolut inget mer. För kär blir du inte så lätt. Kanske inbillar du dig att du är en person som har "väldigt svårt att bli kär".


Sanningen är att du inte tillåter dig att känna. Du har inte lust att bli nån toffel. Du är för stolt för att bli nekad.

Jar har också varit där. För nåt år sen. En kille hade mot min vilja nästlat sig in i mina känslor. Jag analyserade och snackade skit om honom. Lekte hobbypsykolog och kom fram till att han var "emotionellt störd". Tills en dag då en kompis tvingade mig att säga orden "jag är kär i honom". Först tyckte jag det var löjligt, varför skulle jag säga så? Det var ju inte så att jag var Kär i honom, bara irriterad.
Då sa hon att jag inte kunde uttala orden just för att de var sanna. Min stolthet tillät inte att hon fick sista ordet, så jag provade, "jag är...kär...i honom". Då hände något. Det var som att dra ur en propp. Alla känslor jag trängt undan forsade fram, mina försvarsmurar föll samman. Jag började le som ett fån.

Det visade sig att det var jag som varit "emotionellt störd".

Och det var först då jag erkände mina känslor, som det gick att släppa dom. När jag öppnade upp mina ögon.

Har du en sån där psykiskt rubbad omogen tuff kille som inte lämnar dina tankar? Är han dryg? Feg? Men glömmer du hur dum han är när han får dig att skratta? När han ler mot dig, smälter du då? Kanske är du lite attraherad av honom?

Skitsnack. Du är kär. Precis som på dagis.

Testa att säga det.